Nu har Paul haft hela julen på sig att fundera. Mellan julbak och klapputdelning, släkttrams och tågförseningar. Så är tänker han nu:
"Jag vill i tv-filmen se om jag kan göra en realistisk skildring av Emmy och hennes familjs arbete på fabriken. Jag vill återge livet i fabriken. och se vad det blir. Det blir en utmaning att skapa en realistisk skildring (till skilnad från poetisk) och behålla publikens fokus och intresse, att utan voice väcka funderingar och berätta en historia. Vilken är historien? "Så här spenderar dessa människor sina 40 arbetstimmar"?. Eftersom man inte kommer att förstå produktionen och problemen de löser och man kommer inte heller få lära känna dem så är jag lämnad med att återskapa den känsla, stämning, tempo som jag upplevde när jag var där/ filmade in. Känner mig osäker på om detta kommer att fungera, men måste testa det fullt ut för att veta det. Det jag däremot vet är att om jag tar in Emmys voice så kommer det att ge jättemycket och förtydliga både tematiken och relationerna. Men jag hittar ingen lockande form för den och även då den ger mycket, så tar den också mycket fokus från "här och nu".
Det gäller att vara lite taktisk här också, och det har Paul alltid haft svårt för. Han tycker att det är så himla jobbigt att vara övertygad innan han vet vad det kommer att bli, men om han vill ha Svt med sig så måste han sälja in idén innan den är klar. Och han måste ha gott självförtroende den dagen för att övertyga dem att en "lära-känna-voice" inte behövs.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar